Poetry

Poetry has been an important part of my life for a bunch of years now. Even though it wasn't before I have realized the importance and beauty that we can find in our language if we just look closely enogh at it. Here you can find some of my texts and poems, mostly in Swedish.

 

SHORTER POETIC PIECES

"Kärleken är glöden som får den här färden längs livets slingrande väg att verka lönt..."

"//...den kanske ger mig en tjej men det är passionen i mitt hjärta, poesin som flödar i mina ådror och livsglädjen i mitt sinne som kommer få henne att stanna för evigt!"

"Det längsta och kortaste ögonblicket i livet är att vänta på någon som är värd att väntas på"

"Att öppna ögonen en söndagsmorgon och se din skönhet är skönhet likt en daggtäckt ros som möter solens första strålar"

"Vacker som en daggtäckt sommaräng i solens första famlande strålar" 

 

Minnen i en kaffeburk

Ditt hår snurras runt ditt finger
Jag låter min blick följa dina linjer
I min fantasi låter jag mina fingerspetsar långsamt, ömtåligt, varsamt smeka dina händer
Lyssnar till varje ton du säger, inte innehåll utan hur luften smeker dina stämband
Dina språkliga egenheter
Sparar små minnen av dig i en gammal kaffeburk

 

Närheten

Blunda...
Lyssna... lyssna på vinden vars minsta molekyl smeker din hud
Lyssna... lyssna efter den lilla viskningen från mina läppar
Hör du...
Känner du...
Känn efter min närhet, så nära... så långt borta...
Hör hur mitt hjärta slår...
Hör hur ditt hjärta slår...

 

Varför poesi...

Poesi och kärlek, det som vi andra dödliga kallar för kärlek är ofta två vitt skilda saker. Ta Jane Austen som exempel, hon skrev något av det vackraste som någonsin skrivits men i verkligheten så förlovade hon sig med en man som hette Harris Bigg-Wither bara för att dagen efter bryta förlovningen med honom. Det tillsammans med en kortare förälskelse med Tom LeFroy var det närmsta hon kom den kärleken som vi upphöjer och sätter på pedistal. Men oavsett vad vi säger, skriver eller tycker så är det som Jane Austen lämnade oss något av de vackraste meningar som någonsin rört vid en boks sidor... och det mina damer och herrar det är sann poesi

 

Nybörjarliv

Den där dikten gjorde sig påmind hos honom, den där Steinbecktexten som inte egentligen var en dikt men blev en för den var så vacker som daggen en sensommarmorgon i hagen vid farmors hus. Dagg som klängde sig kvar, minnandes natten som passerat, det mörka som komma skall, fuktigt, livsbringande – nybörjarliv.

Vildablommors doftande tankar som passerar genom hans medvetande, kärlek, önskan om likhet, differentierande livsföring, skiljande tankar, rörelser bort från människan som man älskar, lyckan och olyckan i ett, en och samma sak, fast ändå inte.

Musik som snurrar genom tankarnas långa resan, hans fingrar sakta smekande strängarna på gitarren, lyckan av de vackra tongångarna, smärtan som märkligt sprider sig genom hans fingrar. En svag sensation av strängar som tränger in i hans ömtåliga fingerspetsar.

Skapandet av nybörjarliv, letande efter det som skall bli, hörsamheten mot den nyas väg.

 

Flyttlådeliv

Mitt liv passerar i rasande takt ner i en flyttlåda. Sakta sveps glas in i gårdagens Göteborgspostens skyddande lager. Organiserat kaos är tanken som flyter genom mitt medvetna sinne. Ljud snurrar i bakgrunden, låter, Pet Shop Boys, musik att flytta till. Så lite kvar, så mycket kvar, ångest, bitterhet, snurrighet, uppsluppenhet, saknad, ängslan, förtvivlan, förhoppning.

 

Annanastankar

Gula ringer, uppfriskande, inte riktigt en lunch men i sommarbadande landskap snurrar de i rask takt ner i magens djupa, nedbrytande värld. Ett vittne om den lilla globens värld, om transportens makt i en allt krympande värld, ett vittne om den höjda statusens begär.

 

Saknad

Dansande själv i sin lägenhet far han omkring, blyg för omvärlden, ledsen för sitt livs patetiska tillvaro men samtidigt stolt över sin verklighet, sin historia, sin åstadkom. Komplex är världen utanför, komplicerade är världen innanför. Letandes, trevandes, omfamnandes, längtandes passerar hans liv längs klockans tickande väg. Som en ängel föreställer han sig själv, som en ängel uppoffrandes, saknandes, olycklig men lycklig. Två i en, en lycka en olycka, motsatsernas paradox på väg genom saknadens omvärld far han fram.

 

Förskräckelse

Känslor som pendlar mellan mod och genomträngande rädsla, han vill våga och tänker i sitt tillstånd av längtan att han kommer. Strax pendlar känslornas svall tillbaka till en förvirrad, krampaktig rädsla. Vågar inte fantisera, vågar inte drömma, kreativitetens djävulskap som plågar honom med framtidens vyer. En bild av henne passerar genom hans inre, en fantasi startas och hindras av allt det som varit och alltid det som han vill ska bli. En enkel bild, en historia rullas upp, en bild med lycka, av lycka, i lycka. I lycklighetens värld önskar han att de möts, tillsammans under en svag månes sken genom åskladdade moln, förenade, kyssandes, nära...

 

Gammalt är nytt

Gamla förälskelser som vaknar vid närheten, saknaden, den lekande tanken, hettan, beröringens saknad. Står så nära, bara ett ögonblick ifrån henne, tvekan, trevande i nattens ljuslöshet. Viljan stärker sig, orden yttras, beröringen börjar, kyssar letar sig fram genom mörkret.

Låttexten seglar genom hans minne, genom hans värld som en vag påminnelse om tidigare kärlekar, om tidigare känslor och förälskelser likt prästkragarna som passerar utanför bilens ruta vid färd till det nya livet.

Rädslan blandas ut i en smet med förväntan med tvekan och hoppet. Stereon yttrar: ”we were liars in love and we danced”, han sjunger med den hoppfulla tanken om att han skulle kunna få henne att det inte var mer än ett flyktigt ögonblick, en chansning, ett utnyttjande.

 

Hugger i sten

En felande tanke som snurrar, som påminns av Winnerbäcklåtar. Tårar som rinner nerför kinden när Hugger i sten når hans sinnen. Hans ögonlock sluter sig samman men bilden finns där kvar, han ser henne framför sig, leende, hör hennes skratt, känner hennes beröring.

Tiden passerar, drömmen och längtan består som om det vore klistrat fast inom hans väsen. Vaknande tanke, fortsättande liv, dövande smärta, letande, flyende fortsätter hans färd bort från minnen av henne.

 

Livets negativ

Jag tror att man faktiskt kan fånga en människas själv med en bild, inte alltid och med varje foto men det finns där någonstans och ibland blir det så tydligt så att man ser det med blotta ögat.

 

Människors vandring genom natten

Som dimmor av medvetande passerar vi varandra, på väg men ändå stilla. Tankarna saknas, vi rör oss i ett förutbestämt mönster av virrvarr, ett arv av tidigare människor i dimman. Ett ansikte skymtar förbi, snabbt, där, borta, en identitet som inte är någon försvinner in i dimman igen.

 

Brännande

Stenens yta svalkade hennes fötter efter promenaden i den stekande sanden. Hennes tår hade hon begravt så snabbt och djupt som hon hann i sanden för att undslippa den brännande, heta sanden men misslyckats. Likt en kastrulls obönhörliga värme så omfamnades hennes fötter med värme, med hetta och förnimmelsen av smärta yttrade sig i hennes medvetande. Snabbt gick hon vidare mot klipporna. Smärtan avtog men ersattes av en längtan, en slags kittling av hennes fotsulor. Hon ville stanna, låta sanden bränna hennes undersidor, låta den kittla henne, smeka henne. Hon njöt av smärtan som steg och sen försvann med varje steg hon tog.

 

Vingslag i tystnad

Vingslagens rörelser i den dövande tystnadens landskap, ett multitud av frekvenser som snurrar genom luftens hålighet. Letar sig fram emot världen, studsar mot väggarnas hårdhet. Ett ögonblick i tid som passerar utan märkbarhet.

 

En författares bekännelse

Skriver mörka noveller om andra människor, om alternativa liv, mörka, hemska och skräckinjagande.

 

Du-dunk

Han flämtade så hårt så att han trodde att lungorna skulle sluta dra in luft vilken sekund som helst. Det var det här ögonblicket som han fascinerades av, hur han kunde orka så mycket mer än hans hjärna sa till honom. Hans hjärna fylldes med rogivande och smärtlindrande substanser som gjorde världen perfekt, perfekt andfådd som två älskare men just här och nu var de två älskande hans löpning och hans kropp.

 

Midsommardröm

Hon berättade om sin återkommande dröm, många har återkommande drömmar till och med mardrömmar men hennes dröm var speciell. Hon drömde om en midsommar, med dans kring stång och skrattande barn. Drömmen förvandlades alltid, den mörknade. Först började hennes hjärta slå snabbare och snabbare, hon kunde höra, känna dunkandet innanför huden. Människorna närmade sig henne, alla med tomma blickar, med döda blickar. Hon försökte desperat undkomma, fly, hitta ut men det stängde in henne. Hon var fångad. Till slut så gav hon upp, fann sig i sitt öde, förvandlades till en gråtande hög. Då vaknade hon med känslan av att drömmen skrattade åt henne, torterade henne.

 

Rättvisans äckel

En äcklande känsla genomled magens vridning. Den orättvisa världens slitenhet skar som en rostig kniv. Inte ens när hon hörde om hur hemskt hans död var, hur han gråtande hade fått sin hals avskuren kunde hon känna rättvisans sötma. Allt som fanns kvar var den äckliga känslan i magen, den krypande, aldrig sinande känslan som nu sakta förtärde henne inifrån och ut. Hans händer över hennes kropp, sitt eget gråtande, allt fanns kvar där, evigt kvarvarande i hennes medvetande. Ibland fanns det där, något under ytan, en yta av förvirring, falska leende och hånfulla skratt, men alltid närvarande. Rättvisan smakade inte ljuvt, den smakade bitter, ruttet som klumpande mjölk.

 

Felvänd vy av livet

Som i en Hasselbladssökare såg han hur molnen passerade utanför sitt fönster. Planer som kommer och går, vänner som passerar inför livets vy, möten som går om intet, kärlek som borde ha varit, resor som drömts upp hängande över köksbordets kant, dagböcker som fylls med nonsensmeningar, lådor som packas till packet till livets nästa steg, minnen raderas med Faber-castells röda radergummi. Det enda som är säkert är hur molnen passerar upp och ner utanför hans fönster.

 

Mellan liv och död

Som en outtröttlig vakt finns den där mellan dig och döden

Med sitt mörka snitt mot din bruna tröja skyddar den livets andetag

Silver mot dödens färg blänker till en snabb sekund när du tar i hand

Fångar upp kraftens riktning, stoppar upp, hindrar din väg.

 

Rosa är världen genom förälskelsens sken

I en såpbubblelekande värld snurrande han runt. Han var kär! Ibland så kär så att det kändes som att han var den mest förälskade mannen på jordens hårda klot. I en värld omgiven av falskhet, hat, avund så är han ren och förälskad. Lycka kan man aldrig egentligen beskriva brukade den blinda mannen vid affären säga när han stegade förbi. Hans liv fylldes med små rosa-romantiska tankar, hans dagar fylldes med en ivrig ambition att visa sin kärlek ännu större, ännu djupare.

Ibland dimmades känslorna ner av en rädsla att det var för mycket, att det var onormalt som hans lågstadielärare hade sagt till honom när han inte ville vara med på fotbollen. Vad är egentligen normalt tänkte han och vandrade vidare längs den knallrosa stigen som löpte till hans kärleksnäste.

 

I åskans tid

Hans päronfärgade pikétröja klibbade sig fast med en äcklande styrka. Tanken fokuserade på den orena stanken som klibbade sig fast vid varenda por i hans munhåla. Som en odör på superklister satt den där, vägrade lämna. Var är närmsta dusch var en tanke som med korta mellanrum passerade genom hans hjärna. Det spelade ingen roll, han var tvungen till avhållsamhet ännu en stund. Han längtade hem, längtade till renheten, till nya kläder och sängens svalkande behag.

Luften kvävde honom med sin kvavhet, sitt konstanta signalerande om det som var i antog. Han var inte förfärad, längtade rent av efter det. Ville ha svalkande himmelstårar fallande på hans rakade huvud. Ville känna hur tröjan dränktes och kylde ner hans breda rygg. Kommer du och skänker mig frid frågande han himmeln som tornade upp sig framför honom. Kommer du och skänker mig renlighet?

 

Dikter för andra

Han skrev dikter för andra för han ansåg att alla förtjänar att få en dikt ibland.

Han skrev dikter för att få den sakteliga tiden att passera.

Han skrev dikter för att de visade något som han bar inom sig.

Han skrev dikter för att orden flödade ur hans hjärta likt en strid ström av tankar.

Han skrev dikter för att vara till lags.

Han skrev dikter för att märkas i anonymitetens tid.

Han skrev dikter för att hon skulle se att han fanns.

Han skrev dikter till alla i förhoppningen att någon av dem var den sanna.

Han skrev dikter.

Ingen skrev dikter till honom.

 

Unknown substance

De små bruna flingorna sjunker sakta ner mot botten. De singlar neråt, ibland i spiralformande mönster, sakta släppande små partiklar som lämnar ett långt slingrigt, sinnrikt spår längs glasets kant.

Virvlande rörelser av skeden blandar, mixar, distribuerar, allt snabbare takt, frenetiskt, snurrigt, underbart.

Lämnat, skingrat, utrörda lager blir till lager igen. Botten täcks i allt högra takt, nedanför brunt igen, ovanför ljusare. Små fläckar av mjölk, små fläckar av oboj, likt tevens myrkrig.

Ner i halsen, snabbare takt, kylan blandas med värmen, rör om snabbt igen, smaken kommer, godare, snabbare takt ner längs svalgets insida, slut.

 

Studentexamensfnys

Studentexamen! sa han med en fnysning som han hade gjort så många gånger förut. Vad är det för trams egentligen! Alla visste vad som skulle komma, hur han skulle fortsätta med en beskrivning av hur hans skolgång var, därefter kom en massa grundlösa påstående kring hur dagens ungdomar var bortskämda för att de inte arbetade tolv timmar om dagen. Det ironiska var att han aldrig hade jobbat tolv timmar om dagen, han hade haft tur, hans pappa hade ägt banken, hans väg inom familjeföretaget var en lätt en. Men han hävdade ändå sin futila poäng.

Alla visste att det inte hjälpte att säga något, han var dement, det han sa ena minuten var som bortblåst fem minuter senare, vilket hade lett till oräkneliga missförstånd och småbråk, alla visste.

Alla höll med, instämde i det han ibland med rabiat stämma förkunnade, alla visste och ingen visste.

Innerst inne så var de alla lite rädda för honom, inte vad han sa eller vad han gjorde eller kunde göra utan mer för att han var en påminnelse om hur livet kunde bli, hur under några år man kunde förvandlas från en älskvärd och vis person till en rabblande gubbe. Alla visste det som ingen ville veta. Livet är en skör gåva, vars visa tankar lätt förgås i ett töcken av oreda.

 

På vandring i Göteborg

När han nervöst vred sitt huvud mot höger såg han McDonald’s gyllene bågar ovanför ingången. Nervositeten växte sig starkare för varje sekund som passerade. Han vred huvudet åt vänster och skymtade Akademibokhandelns logga. Själv stod han mellan, människor skyndar i en rasande fart förbi, en del kanske är på väg hem, andra tillbaka till jobbet. Han verkar inte synas, han trivs med att inte synas.

Han var lite tidig men undrar nu vart hon är, hon är några minuter sen, tankarna roterar i allt snabbare takt genom sinnet. Han tittar upp och hon kommer, med sin basker, sin härliga, vackra basker som han senare kom att älska men som han i just det där ögonblicket tycker är ful. Han borde tänka på hur kort hon är men han bryr sig inte. Hjärtat klappar. Hon har sett honom, hon går med målmedvetna steg fram till honom, en snabb kram som snabbt flyr minnet. Ögonen möts, så mycket som finns mellan de två och så lite, så mycket som kommer utforskas under de kommande månaderna, så mycket att lära, om sig själv, om varandra, om livet.

De vandrar sakta längs Götgatan, han är nervös och undrar om hon känner likadant, han ser inga tecken på det. De pratar, om allt, det är som om de aldrig har varit ifrån varandra, som om ämnena aldrig tryter. De är de första timmarna av pratande i verkligheten, mer än bara de timmar som tillbringats på telefon. Det här är det verkliga testet, det är här som det avgörs, det var därför han var så nervös.

Nervositeten är inte kvar, allt som existerar är deras långsamma vandring. De vandrar genom Nordstan, ut på gatorna, Kungsgatan upp mot vyerna av stadens hjärta. De vandrar tillbaks, vagt medvetna om att det kommer ta slut om en stund när hennes pendeltåg försvinner bort från perrongen.

De pratar om allt, om kläder, om anonyma möten på stan, om komplimanger, om historia och framtid. I de ögonblicken existerar deras olika världar inte, de är en enhet som vandrar vidare längs gatan.

På stationen sitter de och pratar. Pratar om ögon, om hennes vackra eskimåögon som dagen till ära döljs osynligt bakom kontaktlinser. Inga glasögon för hon vet att en puss, en kyss blir krånglig om båda har glasögon. Ingen puss eller närhet kommer deras väg, de sitter jämte varandra, mot varandra, talandes.

Ett pendeltåg måste ge sig av ut mot förorten som är hennes hem och han måste återvända till sitt så långt därifrån. Hon kliver på tåget, han står mitt emot, han vågar inte röra henne, inte ge henne en puss, en kyss, han står där.

Hon står där, vill ge honom en kyss men vågar inte, kan inte läsa av honom, vad vill han? Hon sträcker ut sin påse och ger den till honom med orden som gör att han lovar att inte kolla, inte se vad den innehåller innan hennes dörrar har stängts och hon är på väg.

Dörrarna stängs. Hon försvinner, för alltid undrar han? Han andas tungt, är lycklig, riktigt lycklig och besviken på sig själv, en liten kyss kunde han ha vågat. Påsens innehåll avslöjas som ett kort och en cd-skiva. En bränd Winnerbäckskiva, ”Till Anders Konstnären från Solveig den lilla lilla syrran”, en skiva med låten som kommer få honom att gråta, gråta för att hon inte finns där i hans liv, låten som får honom att älska henne för den hon är. Ett vykort med tankar syns utanför hans glasögonbåge, ögonen fokuserar och han läser om hennes önskan för deras möte, en liten tanke med hopp. Det kommer för alltid vara det mest romantiska någon har gjort för honom.

Han vandrar därifrån, ovetandes om de känslor som kommer spira, den kärlek som kommer att finnas inom honom, det sinnets brand som kvävs i en 7-Elevenbutik på Avenyn.

 

Skämtsamt

Han läste skämt mellan stunder av olycka. De lindrades hans smärta, ibland gjorde det så ont så han hulkade, så att han nästen spydde, känslan var överallt, runt omkring honom, runt omkring alla han mötte. Ibland kom små tårar med långa mellanrum. Han kunde stå och diska, från ingenstans smög sig en liten tår ut ur hans högra öga. Det var alltid hans högra öga. Ibland inbillade han sig att det var där hans sorg satt. Det var det inte. En del människor är och förblir lyckligt ovetande om allt ont, om allt svårt. Han visste att han inte var en av dessa, i hans värld var livet en kamp likt en långlöpares kamp mot uttrötthetens infinnelse.

Ibland så kom det en flodvåg av tårar, som den där gången på bion, han förstod inte riktig varför det kom men effekten förstod han smärtsamt. Blickarna hade vänt sig, till en början hade ljudet bara bestått av små hyschningar, små blickar men efterhand så blev de för mycket, framförallt blickarna som borrade sig in i hans inre, in i hans mest privata. Med tårarna ännu rinnande utmed hans kinder, ner på hans röda, ansträngda hals för att sedan sugas upp av skjortkragen, sprang han ut ur bion och hem.

Han läste skämt på nätet, skrattade för sig själv, det var hans lindring, hans morfin. I anonymitetens värld var den effekten, rädslan var bränslet. Ensamhet!

 

Confidence

- Hej, vad gör du?

- Sitter och läser, vad gullig du är som ringer.

- Ja, det är klart jag är, jag älskar dig sötnos.

- Jag älskar dig också så himla mycket så att det värker i varje andetag jag drar in.

- Vår kärlek är evig.

- Är det inte märkligt hur en del människors kärlek verkar dö ut, den bara försvinner!

- Jo, stackars dom säger jag, det kommer aldrig hände med oss eller hur?

- Nä det är klart att det inte kommer, vår är för evigt!

- När kan vi träffas nästa gång?

- Jag kan nog komma ifrån imorgon kväll tror jag, ska vi träffas då, vid det vanliga stället?

- Jag kommer vänta vid den där eken där vi träffades första gången, kommer du ihåg?

- Som om det var igår, eller åtminstone härom veckan, nu var jag rolig eller hur! Du stod där så stilig och väntade, vem var det du väntade på egentligen?

- På dig, jag hade tillbringat hela mitt liv med att vänta men jag visste inte på vad tills jag såg dig. Det var så självklart, som en blixt från klar himmel som slet tag i mig, skakade om mig och fick mig att inse.

- Du är så himla gullig!

- Det är ju så jag känner, men ack vad nervös jag var, jag är ju blyg och du var det vackraste jag någonsin hade sett. Men jag frågade dig om ditt nummer, darrandes som ett asplöv i vinden hela tiden och du gav det till mig.

- Jag var nervös också, men det fanns något i din blick som berättade att det var du som saknats i mitt liv.

- Sötnos!

- Jag måste gå nu, min man kommer!

Klick

 

Dagboksblad

Dagboksbladen passerade sakta mellan hans fingrar, mellan de slitna händernas ytterligheter. Den var något löjligt, ett tecken på svaghet, mesighet, instängdhet, en självvald isolering från omvärlden, det var så han hade sett på dagböcker hela sitt liv. Det var egentligen inte förrän hans fru hade gått bort ett halvår tidigare och en jobbarkompis sa till honom: ”att du inte skriver ner vad du känner” som han hade tänkt på dagböcker som något annat.

Till en början var det löjligt, under flera veckor försökte han skriva men det blev alltid torra, tråkiga kommentarer om vilken kattmat han hade köpt eller vem som hade varit klumpig på jobbet. Men efterhand så hade det förändrats, det var som att han lärde sig, sakta och försiktigt men ändock lärde sig att skriva ur sig det han kände. Han skrev om saknad, om kärleken, den söta receptarien, om de vackra blommorna han passerade varje morgon på väg till jobbet på sin gamla Rexcykel. Han hade köpt den hos en handlare i Laholm, som i de mesta av hans vuxna stunder så hade hon stått där precis jämte honom hela tiden. De hade pratat om det verkligen var ett schysst pris, om det var en bra färg, han hade sparkat på däcket precis som en riktig man ska göra.

Veckorna gick och bladen fylldes med mer och mer. Ibland trodde han att han kunde se mönster, förändring, hopp i de blad som han bläddrade förbi för att hitta till rätt sida. Hela hans liv hamnade i boken, från det lilla och oväsentliga till det viktiga, livsförändrande, allt. Det var som om han sakta hade dragits in i boken, förvandlats från dess författare till dess utövare, han såg världen genom dess sidor. Det var genom dagboken som verkligheten fanns.

En dag så berättade han för sin jobbarkompis om sin besatthet, om sin oförmåga att inte skriva, att låta bli, om sin rädsla att det som inte stod mellan bladen inte hade hänt, inte fanns, inte var verkligt. Han kollega sa kort och gått: ”Dagboken behöver inte dig och du behöver inte den, sluta skriva”

Han slutade skriva i boken samma eftermiddag som han fyllde 32 år, inte en tanke, känsla, vilja, händelse igen, inget mer än bläddrande bland gulnande blad.

 

Handduken

Han använde den aldrig, den bara hängde där. Hängde på en av många silvriga krockar som satt ihop med varandra, krokar som verkade vara avundsjuka på den enda kroken som var upptagen. Den hade hängt där i flera år, han använde den aldrig, mest för att den inte var något bra men även för att det var inte dess syfte.

Varför den hängde där den gjorde hade inte så mycket med att det var en handduken som att det var en av de två färgklickar som toaletten så desperat behövde. Allt dränktes i en anonym beige färg som fick en att tänka på absolut ingenting.

Handduken var en del i ett kortvarigt uppsnyggningsprojekt som hans syster hade drömt upp, den andra delen i projektet var en blå matta som såg ut som en mjuk M&M, för stor givetvis men ändock som en godisbit. Den röda handduken hängde där dock, utan att se ut som mycket mer än en handduk, röd, en kontrast, en del av ett projekt som för länge sen försvunnit ur allas tankar, även hans, förvisad till den anonymitet den skulle bota.